Anna Bertills

Kolla in tomtenissen Anna! Med väldigt tidstypiska soffor i bakgrunden. Här dansas det till smurfarna tror jag.

Idag har SFP:s Kasnäsmanifest och den version som nu föreligger fått en hel del kritik i de finlandssvenska dagstidningarnas ledare. Största kritiken har riktats mot att partiet nu plötsligt skulle försöka tona ner det svenska, en uppfattning jag inte alls delar. Jag har själv suttit med i den grupp som letts av Calle Haglund och under ett par månaders tid följt med det arbete som gjorts på fältet gällande manifestet. Det har varit en öppen process, vilket inte har lett till diskussioner i spalterna direkt. Men så är det ju oftast så att öppet arbete inte väcker lika mycket nyfikenhet, tyvärr. Största tvistefrågan i medierna har varit ett eventuellt byte av partiets namn, vilket de facto inte har varit något större ämne ute på partifältet.  Själv hade jag gärna sett “Svenska Folkpartiet liberalerna” som ett alternativ, men inget jag slutligen prioriterat som livsviktigt.
Problemet tror jag ligger i hur olika vi ser på själva manifestet. SFP ser ju inte det som något nytt partiprogram, ett välfungerande sådant har vi redan (från 2006 då jag också själv satt med i den grupp som skrev “steget före” och flera av oss stred som hundar för att vi skulle våga kalla oss liberal istället för enbart frisinnade…:) och det gjorde vi sen efter en omröstning på partidagen). Om jag inte minns helt fel så ansåg ledarskribenter 2006 att SFP borde ha en tydligare ideologi och det arbetet tycker jag också att Kasnäsprojektet har tagit fasta på, Kasnäsmanifestet är ju “med sikte på framtiden”, där vi bl.a. kunnat definiera vad vår liberalism står för. Det finns en hel del nya ståndpunkter i manifestet och framtidsarbetet har naturligtvis det svenska som bas. Och inte är det heller endast en grundplåt, det genomsyrar ju allt i vårt arbete!  Och då handlar det inte bara om att bevaka utan naturligtvis också att utveckla och få mera till.
Ett framtidsmanifest ser jag som något mycket sunt, inte som någon typ av identitetskris.
Det finns något bra och vågat  i att visionera och testa nya marker. Samtidigt vet vi också att om man inte kan sin historia, inte har den i ryggmärgen, så blir det svårt att se framtiden.

Nu i säng i väntan på att Tyrre Kalas ska vakna och paxa platsen i min famn fram till kl.07 i morgon…