Anna Bertills

Så gick jag då ut idag med ett pressmeddelande om att jag inte kandiderar i riksdagsvalet 2011 - ett beslut jag kan leva med. En kampanj går helt enkelt inte ihop med vårt vardagspussel på hemmafronten, mera dramatiskt än så är det inte. Jag har en man som reser mycket i sitt jobb och själv jobb som inte går enligt 8-16, vilket innebär att en kampanj ännu på detta skulle göra det svårt för Tyra och oss. Man vill så mycket och man slutar ju inte vilja bara för att man tar en paus. När man vill något otroligt mycket, brinner för det, så är det svårt att avstå. Men å andra sidan är det inte svårt alls när man har en liten som Tyra som drar en i byxbenen.
Jag tror fortfarande att man kan både göra karriär och politik som ung kvinna med barn, bara man får hemmapusslet lagt. Jag fick inte det denna gång.

(dagens busfrö har rivit ut sladdar, rivit ner cd-skivor och blommor…:))

Att jag sen också valde att inte kandidera för en tredje period som vice ordförande har allt att göra med att jag inte ställer upp i valet. Som vice ordförande för partiet hade jag velat ha beredskap att ställa upp i val även denna gång, eftersom jag inte har det så valde jag att stiga åt sidan. Ett konsekvent beslut från min sida. Vice ordförandeskapet har varit givande och spännande men jag valde att följa mina egna principer. Räkna med att partiengagemanget fortsätter för det.

Efter att ha våndats en hel del med beslutet om att inte kandidera i riksdagsvalet så gick tankarna ännu en gång till min underbara saknade pappa som gick bort under min förra riksdagsvalskampanj. Vad skulle han ha sagt, min stöttare och största kritiker som aldrig gjorde några saker speciellt komplicerade. ” Du kan int va överallt”, “Äh, e de e inget att våndas över, fleir val kommer”, ” Anna, du ska ta hand om flickon din, resten kommer sidan” (Vörådialekt..:)) - något sådant kunde han nog ha sagt. Och plötsligt var beslutet inte så svårt längre.